Den här bloggen är död
Min nya adress
Pressrelease: Petter köper Prankmonkey
Artisten, rapparen, bloggaren och Södermalms finest Petter tar i dagarna ett nytt kliv i karriären när han utvidgar sin armé av bloggare på www.goddamnit.se med ytterligare en blogg! Detta genom att helt sonika köpa en bloggare. Inte en blogg. Petter har alltså gått åstad och köpt sig sin egen, livs levande bloggare.
Lägg av, tänker du. Petter skojar.
-Det är helt sant, säger Petter. Jag har köpt en bloggare. Men jag har absolut ingen jävla aning om vem det är. På allvar.
Bloggaren som Petter köpt går under pseudonymen Prankmonkey. En anonym, modern day man i ”mediabranschen”, som sakta men säkert byggt upp en stor bloggläsarkrets under de två och ett halvt år som hans blogg (http://prankmonkey.blogg.se) existerat. Detta tack vare en ständigt påfylld gottepåse av blixtrande elegant samhällsanalys, blandat med något som – och låt oss här vara ärliga och för en gångs skull tala klarspråk – inte kan beskrivas som annat än dravel.
Till den förra kategorin hör bland annat ett långt inlägg om hur man gifter sig i Göteborg, ett inlägg som enligt Google Analytics verkar ha åkt på en närmast Bob Dylandskt ändlös mailturné bland Sveriges kontorsråttor. Till den senare, en svepande och djupt generaliserande volta om den allmänna okunskapen bland medborgarna om hur medielandskapet ser ut och fungerar i Sverige anno domini 2008.
Bland annat.
Petter är nöjd.
-Det är ju silly season på bra bloggare just nu, fortsätter Petter, så jag la ett skambud som gick hem. Inte mer med det. Men vilken jävla affär! Prankmonkey skriver som Biggie rappade, kommer dra trafik i mängder - men skall kanske framförallt ses som ett spännande och otippat tillskott till Goddamnits tydligt rapinfluerade bloggflora. Jag är inte nöjd, jag är fan skitnöjd, slår Petter fast med en bred handflata i bordet.
Vad säger då Prankmonkey, bloggaren?
-Ja, vad skall man säga, svarar Prankmonkey via sin gmail. Petter är ju inte den första som varit ute och fiskat efter min verkshöjd, men lätt den bäste. Jag har duckat trevare och rena inviter från diverse gratistidningar och branschmedia i månader nu. Men Petter hade bästa dealen.
OK. Hur ser dealen ut?
-Jag vill inte gå in på några siffror, säger Petter och vrider lite besvärat på sig.
-Men det vill jag, mailar Prankmonkey, jag får inte en cent. Men jag får en ny plattform, en ny publik, och en kreativ livsluft som en annonsfinansierad skitblogg i Allers regi aldrig skulle kunna ge mig i längden. Dessutom är det lite mer otippat att börja hos Petter än att börja blogga för Bonnier. Eller...Blondinbella. Som iofs också var intresserad.
-Men, och här tar Petter över och markerar vem som egentligen köpt vem. Förhoppningsvis får hans liljevita röv en inblick i svensk hiphop. En värld som är svår att nå när man är sitter skymd bakom en Resumé eller Dagens Media. DET får han, den fan... samt förhoppningsvis en helt ny vokabulär, och en stadig ström av mixtapetips från DJ Sleepy.
-Faschizzle! mailar Prankmonkey förtjust tillbaka och avslutar med det diskussionen.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Från och med nu finns jag på http://www.goddamnit.se/prankmonkey. Ställ om era webbläsare och sprid gospeln!
Det är en order.
Nära, så långt borta
För några månader skrev jag om när jag en morgon sögs in i en flock med turistande japaner på min tunnelbanestation och fascinerad lät mig föras in i vagnen, klart påverkad av deras uppenbart intuitiva känsla för allt som är kollektivt. En känsla som åkte ut med soporna i Sverige i sällskap med Den Siste Flygande Jakoben och ett par 3D-glasögon från Fönster mot TV-världen nån gång på hösten 1985.
Japaner, japaner, japaner.
De jävlarna bara omslöt mig, och hade jag varit Agneta Sjödin hade jag gått på café och skrivit en bok om det; jag blev del av något större. Men ärligt talat kände jag mig lika kluven som Richard Chamberlain i Shogun när de gjorde gemensam sak och milt föste mig ombord. Lång, skäggig och jävlig, samtidigt som "En för alla, alla för en" har aldrig varit närmre och så långt borta.
Nu läser jag oroande rapporter och artiklar som pekar på att genomsnittsjapanen kysst den teorin good bye, alltså den om att jobba på ett och samma ställe på livstidskontrakt tills man viker in skägget för gott, och då helst på sin post. Och detta till förmån för det betydligt mer självcentrerade västeuropeiska tänkandet att alla för mig, men inte jag för dom.
Men så jävla lätt verkar det inte vara att bryta med en flertusenårig tradition. Utvecklingen sker som så ofta med babysteg, som Carl Bildt skulle sagt.
.
Ta bara det faktum att myndigheterna sedan något tiotal år sedan regelbundet upplåter en park i Tokyos utkanter för de lokala punkarna att roam free i, men bara mellan 3 och 5 på söndagar. Sen är det hem, tvätta av sminket och rätta in sig i ledet som gäller. Bilderna när kliniskt rena poliser öppnar grindarna - för att snabbt stänga dem igen - och släpper in en koordinerat tjutande flock japanska tonåringar som gått apeshit med sminket är dock obetalbara. Någon som har länken?
Men för att befästa tesen ovan. Kolla in nyhetsläsaren på bilderna nedan. Killen åldras ett år i månaden. I direktsändning.
Något jag väljer att tolka som att det verkar vara befriande långt kvar tills dess att japanska tonåringar ockuperar kårhus , målar plakat och smider debila revolutionsteorier. Och förhoppningsvis ännu längre tills de skriver gammelmansstarrigt sentimentala krönikor i DN om sin motsvarighet till detta ständigt återkommande jävla "1968, 40 år senare".
Japaner, japaner, japaner.
De jävlarna bara omslöt mig, och hade jag varit Agneta Sjödin hade jag gått på café och skrivit en bok om det; jag blev del av något större. Men ärligt talat kände jag mig lika kluven som Richard Chamberlain i Shogun när de gjorde gemensam sak och milt föste mig ombord. Lång, skäggig och jävlig, samtidigt som "En för alla, alla för en" har aldrig varit närmre och så långt borta.
Nu läser jag oroande rapporter och artiklar som pekar på att genomsnittsjapanen kysst den teorin good bye, alltså den om att jobba på ett och samma ställe på livstidskontrakt tills man viker in skägget för gott, och då helst på sin post. Och detta till förmån för det betydligt mer självcentrerade västeuropeiska tänkandet att alla för mig, men inte jag för dom.
Men så jävla lätt verkar det inte vara att bryta med en flertusenårig tradition. Utvecklingen sker som så ofta med babysteg, som Carl Bildt skulle sagt.
.
Ta bara det faktum att myndigheterna sedan något tiotal år sedan regelbundet upplåter en park i Tokyos utkanter för de lokala punkarna att roam free i, men bara mellan 3 och 5 på söndagar. Sen är det hem, tvätta av sminket och rätta in sig i ledet som gäller. Bilderna när kliniskt rena poliser öppnar grindarna - för att snabbt stänga dem igen - och släpper in en koordinerat tjutande flock japanska tonåringar som gått apeshit med sminket är dock obetalbara. Någon som har länken?
Men för att befästa tesen ovan. Kolla in nyhetsläsaren på bilderna nedan. Killen åldras ett år i månaden. I direktsändning.
Något jag väljer att tolka som att det verkar vara befriande långt kvar tills dess att japanska tonåringar ockuperar kårhus , målar plakat och smider debila revolutionsteorier. Och förhoppningsvis ännu längre tills de skriver gammelmansstarrigt sentimentala krönikor i DN om sin motsvarighet till detta ständigt återkommande jävla "1968, 40 år senare".
Summan av dårarna är konstant
Någon bad om min syn på saken kring situationen nånstans på Västkusten; den där en kille har som hobby att dyka upp oombedd i löparslingan och sedan jogga naken med skidmask några hundra meter längs andra joggare - för att sen försvinna. Givetvis joggar han bara brevid tjejerna.
Min syn på saken är att det bara kan hända på småorter, och känner jag mina svenska småorter rätt har de alltsomoftast rätt bra koll i byarådet på vem förövaren är, och vad de skall göra åt honom. Att utesluta honom från jaktlaget brukar ge en vink om vad de oskrivana reglerna godkänner och inte. Nästa steg brukar vara att skjuta hans hund.
Se där, en sanning om småorter som elegant låter sig exemplifieras med följande historia som jag fick återberättad över lunchen idag.
En bekants lillebror har någon sorts praktikplats på produktionsbolaget som proddar Postkodmiljonären som går på Fyran. Till historien hör att han är infödd Stockholmare sedan han var en bjudgrogg från pappa till mamma, och i princip tror att han behöver pass för att ens lämna sin stadsdel. Lite som Petter.
För några veckor sedan var han ute med jobbet och filmade när Postkodlotteriet delade ut cash till folket i busken. En på det stora hela rätt angenäm syssla. Vafan. Mängder med folk, bra stimmung och gratis varmkorv till alla. Iallafall har det fungerat så de tio senaste gångerna. Vad kan gå fel, liksom?
En hel del, visade det sig.
För precis när rutinen var på väg att kicka in, slog rutinen bakut.
Allteftersom innevånarna börjar droppa in på den inhägnade och av kommunen designerade spektakelplatsen, börjar en obestämbar oro sprida sig i teamet. Efter ett tag klarnar det.
Det är - för att tala klarspråk - en klart högre kvot locos på ingång än vad som är normalt i såna här sammanhang. Eller byfånar, om du hellre vill. Alla som någon gång jobbat med TV vet vad jag menar. Det finns en konstant som måste tas med i beräkningarna varje gång man plockar ut en plåtis och en beta på TV – dårarna. Och då pratar vi inte om maniskt vinkande medelklasstolvåringar på scoutläger i Gränna när Nyheterna rundar av kvällssändningen med en kortis där Kungen sörplar ärtsoppa från en kokvagn. No, no.
Vad vi snackar om är en veritabel armé av ögon som tittar i kors, skäggväxt på fel kön, hjulbenta dvärgar och allmänt halta och lytta som tagit sig hit från hela socknen och lite till för att beskåda hallaballoot.
Stockholm gör alltså kollektivt stora ögon, samtidigt som oron bekvämt slår sig ner på första parkett.
För plötsligt går upp för teamet att chansen är mer än hyfsat stor att det här kan sluta med en veritabel parad av dårar på scen när checkarna skall delas ut, och en ad hoc krisstab upprättas snabbt. Kameravinklar diskuteras och görs om, lampor dimmas och skynken och draperier hängs upp. Allt för att undvika alltför närgångna vinklar på folkhemsskavankerna, och då av ren barmhärtighet.
Som tur är visar det sig att ganska få av dem faktiskt köpt biljett, istället verkar de nöja sig med att stå och humma och vagga i grupp framför scen. Inombords drar alla en suck av lättnad.
En suck som snabbt blir en hastig inandning när förste vinnaren kliver upp på scen, uppenbart sugen på att krama programledare. En till synes helt vanlig ung snubbe, för kvällen iförd keps och sin favoritt-shirt.
En tröja som med självklar logik och med versaler förkunnar en lokal sanning, nämligen den att ”Riktiga män rakar pungen med vinkelslip”.
Min syn på saken är att det bara kan hända på småorter, och känner jag mina svenska småorter rätt har de alltsomoftast rätt bra koll i byarådet på vem förövaren är, och vad de skall göra åt honom. Att utesluta honom från jaktlaget brukar ge en vink om vad de oskrivana reglerna godkänner och inte. Nästa steg brukar vara att skjuta hans hund.
Se där, en sanning om småorter som elegant låter sig exemplifieras med följande historia som jag fick återberättad över lunchen idag.
En bekants lillebror har någon sorts praktikplats på produktionsbolaget som proddar Postkodmiljonären som går på Fyran. Till historien hör att han är infödd Stockholmare sedan han var en bjudgrogg från pappa till mamma, och i princip tror att han behöver pass för att ens lämna sin stadsdel. Lite som Petter.
För några veckor sedan var han ute med jobbet och filmade när Postkodlotteriet delade ut cash till folket i busken. En på det stora hela rätt angenäm syssla. Vafan. Mängder med folk, bra stimmung och gratis varmkorv till alla. Iallafall har det fungerat så de tio senaste gångerna. Vad kan gå fel, liksom?
En hel del, visade det sig.
För precis när rutinen var på väg att kicka in, slog rutinen bakut.
Allteftersom innevånarna börjar droppa in på den inhägnade och av kommunen designerade spektakelplatsen, börjar en obestämbar oro sprida sig i teamet. Efter ett tag klarnar det.
Det är - för att tala klarspråk - en klart högre kvot locos på ingång än vad som är normalt i såna här sammanhang. Eller byfånar, om du hellre vill. Alla som någon gång jobbat med TV vet vad jag menar. Det finns en konstant som måste tas med i beräkningarna varje gång man plockar ut en plåtis och en beta på TV – dårarna. Och då pratar vi inte om maniskt vinkande medelklasstolvåringar på scoutläger i Gränna när Nyheterna rundar av kvällssändningen med en kortis där Kungen sörplar ärtsoppa från en kokvagn. No, no.
Vad vi snackar om är en veritabel armé av ögon som tittar i kors, skäggväxt på fel kön, hjulbenta dvärgar och allmänt halta och lytta som tagit sig hit från hela socknen och lite till för att beskåda hallaballoot.
Stockholm gör alltså kollektivt stora ögon, samtidigt som oron bekvämt slår sig ner på första parkett.
För plötsligt går upp för teamet att chansen är mer än hyfsat stor att det här kan sluta med en veritabel parad av dårar på scen när checkarna skall delas ut, och en ad hoc krisstab upprättas snabbt. Kameravinklar diskuteras och görs om, lampor dimmas och skynken och draperier hängs upp. Allt för att undvika alltför närgångna vinklar på folkhemsskavankerna, och då av ren barmhärtighet.
Som tur är visar det sig att ganska få av dem faktiskt köpt biljett, istället verkar de nöja sig med att stå och humma och vagga i grupp framför scen. Inombords drar alla en suck av lättnad.
En suck som snabbt blir en hastig inandning när förste vinnaren kliver upp på scen, uppenbart sugen på att krama programledare. En till synes helt vanlig ung snubbe, för kvällen iförd keps och sin favoritt-shirt.
En tröja som med självklar logik och med versaler förkunnar en lokal sanning, nämligen den att ”Riktiga män rakar pungen med vinkelslip”.
Stora nyheter!
Jag brukar inte använda punkt, frågetecken eller utropstecken i mina rubriker. Min salig journalistiklärare menade att det kunde förleda läsarna och ta fokus från ämnet, sen gick han tillbaka till den analt skrivan Schweiziska dagstidning han prenumererade på.
Men idag är det värt det. Om ett litet, litet tag kommer det presenteras grandiosa, bloggomvälvande nyheter på den här bloggen. Exakt när vågar jag inte säga, men det kommer inte hinna bli fullmåne, om vi säger så.
Jag är så exalterad att jag vill dansa. Eftersom jag är ensam på jobbet tror jag att jag skall passa på.
Men idag är det värt det. Om ett litet, litet tag kommer det presenteras grandiosa, bloggomvälvande nyheter på den här bloggen. Exakt när vågar jag inte säga, men det kommer inte hinna bli fullmåne, om vi säger så.
Jag är så exalterad att jag vill dansa. Eftersom jag är ensam på jobbet tror jag att jag skall passa på.
Sexualitet på Apotek
Anders på Tempel är bekymrad över att Apoteket skall börja kränga sexleksaker. Då med det upphetsande argumentet att sexualiteten tydligen är en naturlig del av livet.
No shit.
Det jag vänder mig emot är Anders teori om att den försäljningen är dömd att bedrivas med samma obarmhärtigt sakliga saktmodighet och brist på diskretion som är fallet med deras övriga produkter ("Vårtor kring penis, sa du? Och utslag runt arslet? Och mjäll? Ojdå, du. Vänta här ett slag, så skall jag hämta två kollegor som kan det här bättre än mig så får vi diskutera").
Bakom dig växer kön i takt med skammen. Seriöst, det är ju inte mycket mer än solkräm och nagelklippare som man kan köpa på Apoteket utan att behöva skämmas över någon kroppslig defekt. Om ens det.
Vidare kan vi alla enas om att det knappast är något Fåfängans fyrverkeri att shoppa på Apoteket.
Om inte annat tar ju deras policy att alltid rekommendera en 14 kronor billigare produkt "som ger precis samma resultat" effektivt död på den där abstrakt götta känslan som bara låter sig väckas till liv av ett par nyss inköpta, alldeles för dyra jeans, eller en firmabil värdig 50 Cent. En policy som på klassiskt Sovjetmanéer dessutom efterlevs oavsett vem som står framför dem. Fan, de skulle ju få Donatella Versace att känna sig lika extravagant som leverpastej om de var på det humöret.
Men. Grejen är att det här beteendet går att vända till ens fördel.
Tänk dig själv att få glida fram till kassan och nogsamt rada upp ett par, tre präktiga dildos, ett styck redigt handfängsel samt en tub klarinettfett, och sedan be dem läsa instruktionerna högt och tydligt för dig. Sedan betraktar du - under ett stilla inombords jubel - pillertrillarna när de förtvivlat slår i FaSS efter eventuella biverkningar av just den kombinationen av deras produkter.
Men det bästa sparar du till sist
För när de inte hittar något, och stammande kommer för att be om ursäkt delar du ut nådastöten - Apoteket stylee, biatcheeeez - och då med att aningslöst fråga om de inte har några andra produkter som ger precis samma resultat, "fast lite billigare".
No shit.
Det jag vänder mig emot är Anders teori om att den försäljningen är dömd att bedrivas med samma obarmhärtigt sakliga saktmodighet och brist på diskretion som är fallet med deras övriga produkter ("Vårtor kring penis, sa du? Och utslag runt arslet? Och mjäll? Ojdå, du. Vänta här ett slag, så skall jag hämta två kollegor som kan det här bättre än mig så får vi diskutera").
Bakom dig växer kön i takt med skammen. Seriöst, det är ju inte mycket mer än solkräm och nagelklippare som man kan köpa på Apoteket utan att behöva skämmas över någon kroppslig defekt. Om ens det.
Vidare kan vi alla enas om att det knappast är något Fåfängans fyrverkeri att shoppa på Apoteket.
Om inte annat tar ju deras policy att alltid rekommendera en 14 kronor billigare produkt "som ger precis samma resultat" effektivt död på den där abstrakt götta känslan som bara låter sig väckas till liv av ett par nyss inköpta, alldeles för dyra jeans, eller en firmabil värdig 50 Cent. En policy som på klassiskt Sovjetmanéer dessutom efterlevs oavsett vem som står framför dem. Fan, de skulle ju få Donatella Versace att känna sig lika extravagant som leverpastej om de var på det humöret.
Men. Grejen är att det här beteendet går att vända till ens fördel.
Tänk dig själv att få glida fram till kassan och nogsamt rada upp ett par, tre präktiga dildos, ett styck redigt handfängsel samt en tub klarinettfett, och sedan be dem läsa instruktionerna högt och tydligt för dig. Sedan betraktar du - under ett stilla inombords jubel - pillertrillarna när de förtvivlat slår i FaSS efter eventuella biverkningar av just den kombinationen av deras produkter.
Men det bästa sparar du till sist
För när de inte hittar något, och stammande kommer för att be om ursäkt delar du ut nådastöten - Apoteket stylee, biatcheeeez - och då med att aningslöst fråga om de inte har några andra produkter som ger precis samma resultat, "fast lite billigare".
Pinsam tystnad
Nyss, på tunnelbanan.
Ett hyfsat radiostyrt radiostyrt gäng gymnaisekids sitter och jiddar med varandra, när samtalet plötsligt styr in på ämnet skogen, och en tjej tillåter sig att släppa tonårsgarden och bara minnas. Jag lyssnar spänt.
- Asså...skogen va. Vi var liksom alltid ute och lekte i den.
En reflektionens tystnad lägrar sig.
En kille nickar dock sakta vidare för sig själv, och lite längre än de andra. Sen tar han till orda, kanske mest till sig själv.
- Vet vad du menar. Jag satt alltid och runkade i skogen när jag var liten.
Igen, tystnad. Den här gången pinsam.
Medan jag vadar
Så kommer noch ein vecka med skit upp till knäna.... näfan, höfterna! på jobbet.
Det är i såna här lägen som jag nästan saknar Finland. Hon må vara helt väck (och nu är jag dubbeltydig med vilje), men hennes utbrott bröt iallafall av. Minns den ekvilibristiskt formulerade Powerpointen. Alla dessa datorer med "Flass". Eller en stilla och absolut höjdpunkt i min karriär - när Lenny Kravitz mailade Finland.
Eller ännu hellre. Istället för att läsa gammalt monkeydrivel alltmedan jag vadar - låt fingrarna flyga fritt och knappla er istället till Tempel. En fantastiskt välskriven blogg med ett namn som ger en aning om vad som väntar. Och som de förvaltar det!
Tata,
/Prankmonkey
Det är i såna här lägen som jag nästan saknar Finland. Hon må vara helt väck (och nu är jag dubbeltydig med vilje), men hennes utbrott bröt iallafall av. Minns den ekvilibristiskt formulerade Powerpointen. Alla dessa datorer med "Flass". Eller en stilla och absolut höjdpunkt i min karriär - när Lenny Kravitz mailade Finland.
Eller ännu hellre. Istället för att läsa gammalt monkeydrivel alltmedan jag vadar - låt fingrarna flyga fritt och knappla er istället till Tempel. En fantastiskt välskriven blogg med ett namn som ger en aning om vad som väntar. Och som de förvaltar det!
Tata,
/Prankmonkey
Upgrade!
En snabb puck om det här med att gå på muggen.
Varje gång jag är därtill nödd och tvungen, lyser jag upp inombords och ger mig av på jakt efter en vattenklosett. Har jag riktig, riktig tur hittar jag en handikappsanpassad sådan - och då är min dag fanimig gjord.
I min värld är nämligen att hitta en rullstolsmugg lite som att få ett större rum än vad man betalat för på hotellet, eller plocka ut en Mercedes istället för en Opel hos AVIS. Alltså fullt i klass med den oslagbara känslan av att uppgraderas ombord på flyget, nöjt slå sig ner och höra flygvärdinnan dra igen gardinen till patrasket i ekonomiklass och aldrig titta tillbaka. Ty omgivningarna modellerar mannen. Men själva kärnan är kvar.
För när och var än i världen jag slår mig ner och utför mina stordåd, rullar samma melodi i huvudet. När den är klar, då är jag klar.
Säg... finns det något bättre än sjunka ner på ringen
Låsa dörren och slippa allt det där helliga omkring en
När jobbet är för stressande
och bossen är för pressande
Så kan man på ett ett aktivt sätt bli kvitt allt messande
För om det så är mitt på allra värsta domedagen
så kan man alltid glida iväg med en hänvisning till magen
Sitta där och maska
och bläddra i en blaska
Lika orgiastiskt skönt i Borås som i Alaska
Pressa, bygga en nalle, klippa en kabel!
Tömma bunkern, brumma, amputera en snabel!
Hacke H gör det ystert
Kafka gjorde det dystert
Men båda med en befriande suck efter krystet
Rena rama drömmen, det är vad min tes e
Det är ingen slump att mina initialer är WC
Så släpp allt du har
för en stilla meditation
Visst är det fler än koprofager som har denna slags passion
Vad heter låten? En jury kommer utse rätta svaret i kommentatorsfältet nedan, som i sin tur belönas med ett oförbehållsamt hyllningsinlägg samt en länk till sin blogg. Självgott? Javisst!
Varje gång jag är därtill nödd och tvungen, lyser jag upp inombords och ger mig av på jakt efter en vattenklosett. Har jag riktig, riktig tur hittar jag en handikappsanpassad sådan - och då är min dag fanimig gjord.
I min värld är nämligen att hitta en rullstolsmugg lite som att få ett större rum än vad man betalat för på hotellet, eller plocka ut en Mercedes istället för en Opel hos AVIS. Alltså fullt i klass med den oslagbara känslan av att uppgraderas ombord på flyget, nöjt slå sig ner och höra flygvärdinnan dra igen gardinen till patrasket i ekonomiklass och aldrig titta tillbaka. Ty omgivningarna modellerar mannen. Men själva kärnan är kvar.
För när och var än i världen jag slår mig ner och utför mina stordåd, rullar samma melodi i huvudet. När den är klar, då är jag klar.
Säg... finns det något bättre än sjunka ner på ringen
Låsa dörren och slippa allt det där helliga omkring en
När jobbet är för stressande
och bossen är för pressande
Så kan man på ett ett aktivt sätt bli kvitt allt messande
För om det så är mitt på allra värsta domedagen
så kan man alltid glida iväg med en hänvisning till magen
Sitta där och maska
och bläddra i en blaska
Lika orgiastiskt skönt i Borås som i Alaska
Pressa, bygga en nalle, klippa en kabel!
Tömma bunkern, brumma, amputera en snabel!
Hacke H gör det ystert
Kafka gjorde det dystert
Men båda med en befriande suck efter krystet
Rena rama drömmen, det är vad min tes e
Det är ingen slump att mina initialer är WC
Så släpp allt du har
för en stilla meditation
Visst är det fler än koprofager som har denna slags passion
Vad heter låten? En jury kommer utse rätta svaret i kommentatorsfältet nedan, som i sin tur belönas med ett oförbehållsamt hyllningsinlägg samt en länk till sin blogg. Självgott? Javisst!
Niklas Strömstedt mot väderkvarnarna
Just nu snurrar ett imposant blogginlägg författat av Niklas Strömstedt runt på våra arbetsplatser. Det beskriver ett samtal med honom och en skvallertidning. Meningen är väl att man skall läsa det, förfasas och sedan sympatisera.
Så jag läste, förfasade mig och sympatiserade rätt omgående. Men inte på något sätt med Niklas.
I korthet: inlägget beskriver hur en trumpen Strömstedt ringer upp den ökända Tua Lindström, chefredaktör på Se&Hör. Tanken är väl nånstans att han skall läxa upp henne i allmänhet, lära henne grundläggande journalistiska principer och avslutningsvis förklara att han minsann stämt media och vunnit förut. Så det så.
Strömstedt bandar även det hela, för att efteråt nogsamt plita ner varenda bokstav på sin blogg. Lite som töntarna som satt längst fram i klassen och antecknade allt, även när och hur magistern hostade.
Men. Varför denna ilska? Tydligen har Tua kört ännu en Jordbroblåsning och den här gången sålt lösnummer på den uppenbart fejkade nyheten att Strömstedt och TV4s Jenny Östergren förlovat sig. Ergo, Strömstedt gör vad han kan för att ta ära och heder av Tua Lundström över telefon. Vilket alltså inte är mycket.
Vänta, jag skall bara gäspa.
Grejen är att hans tilltag väcker en för mig helt ny och varm ömhet inombords, som exploderar när alltihop kulminerar i ett enormt Västgötaklimax för Strömstedts del. Jag inbillar mig att det måste vara som att betrakta sin fyraåring i smyg när han välter med hojjen och försöker komma upp på den om och om igen, eftersom det inte finns någon vuxen i närheten. Att Tua vidare är gammal i gemet och Strömstedt knappast är någon Oscar Wilde spelar också en viss roll, om man säger så.
Mina sympatier hamnar alltså direkt hos Tua och inte hos Niklas. Kanske framförallt på grund av hennes fullkomligt ogenererade slingermetodik; att skamlöst komplimera hans mammas senaste bok, hinta om sin cancer, polera Strömstedts ego i allmänhet och till slut tröttna på leken och tydligt förklara för honom att det inte är han som säljer, utan tjejerna han datear. Hörs! liksom.
En vågad urringning och en insikt
På väg hem från jobbet, och allt är precis som vanligt.
Tunnelbanan, ljuden, ljuset, människorna, dofterna.
Förr eller senare kommer vi till min station, och jag kliver av. Som jag alltid gör.
Döm därför om min förvåning när jag på vägen ut möter en, för att uttrycka det diplomatiskt, mätt tjej som sportar en minst sagt vågad urringning. En urringning vars prick över i är inget mindre än en gigantisk version av Guns n' Roses logga. Scenen är nämast Fellinisk. Sakta och majestätiskt banar hon sin väg i folkhavet, och jag faller. Handlöst.
Men något stämmer inte.
Efter ett tag inser jag problematiken.
Eftersom jag mycket möjligt kan vara en av Discovery Channels flitigaste tittare, kan jag mina Magnum 44:or. Och något är ordentligt fel med de två hon låtit gadda norr om hyllan nån gång för länge sedan. För att inte tala om rosorna.
Pipan är för lång. Kolven utdragen. I fel vinkel. Något som, inser jag, kan bero på att hon släppt garden och let herself go och bekvämt sträckt ut sig på en behagligt tresiffrig viktsiffra, eoner av tid från sina hårsprayade glansdagar i slutet av åttiotalet.
Frågan jag brottas med nu är vad det säger om mig och min musiksmak. Antagligen för mycket.
Tunnelbanan, ljuden, ljuset, människorna, dofterna.
Förr eller senare kommer vi till min station, och jag kliver av. Som jag alltid gör.
Döm därför om min förvåning när jag på vägen ut möter en, för att uttrycka det diplomatiskt, mätt tjej som sportar en minst sagt vågad urringning. En urringning vars prick över i är inget mindre än en gigantisk version av Guns n' Roses logga. Scenen är nämast Fellinisk. Sakta och majestätiskt banar hon sin väg i folkhavet, och jag faller. Handlöst.
Men något stämmer inte.
Efter ett tag inser jag problematiken.
Eftersom jag mycket möjligt kan vara en av Discovery Channels flitigaste tittare, kan jag mina Magnum 44:or. Och något är ordentligt fel med de två hon låtit gadda norr om hyllan nån gång för länge sedan. För att inte tala om rosorna.
Pipan är för lång. Kolven utdragen. I fel vinkel. Något som, inser jag, kan bero på att hon släppt garden och let herself go och bekvämt sträckt ut sig på en behagligt tresiffrig viktsiffra, eoner av tid från sina hårsprayade glansdagar i slutet av åttiotalet.
Frågan jag brottas med nu är vad det säger om mig och min musiksmak. Antagligen för mycket.
No shit, Sherlock
Man har tydligen hittat en man, hängd, på Långholmen i Stockholm. Polisen misstänker brott.
Jag med.
Under tiden ni funderar på det, vill jag tipsa om ett fantastiskt roligt inlägg som elegant täcker in och förklarar konceptet Weedcarriers på Petters blogg. Ett fenomen jag fullkomligen missat. Det enda jag vet är att nu vill jag ha min egen. Eller, jag vill tipsa om bloggen i största allmänhet.
Jag vet inte hur ni tänker, men jag tycker det är alldeles fantastiskt roligt att läsa - och se bilder - på en trött trettinåntingPetter som ena dagen är dyngrak-livin'-la-vida-loca nånstans i Danmark, för att nästa masa sig upp för att transportera kids till dagis. Snacka om lånad tid. Eller en Petter som utan förbehåll fotar sina kids när han förnekar dem glass på ICA. Eller bjuder hem ett gäng jävla brottare på middag, och i realtid rapporterar att det "ligger brottning i luften". Brijant. Diskbänksrealism möter artisteri. Märta Tikkanen!
I vilket fall ger det mitt lillywhite ass en obetalbar inblick i hans värld. Jag menar, jag kan de första två takterna i Rappers delight lika bra som the next guy, och en gång gav jag mig på Så klart! på en karaokemaskin på Sakura såpass att thailändskan som serverade oss demonstrativt kom ner och ställde sig och höll för öronen framför mig och såg förbannad ut.
Jag mörsade inte henne, som Eye-N-I skulle sagt.
Jag med.
Under tiden ni funderar på det, vill jag tipsa om ett fantastiskt roligt inlägg som elegant täcker in och förklarar konceptet Weedcarriers på Petters blogg. Ett fenomen jag fullkomligen missat. Det enda jag vet är att nu vill jag ha min egen. Eller, jag vill tipsa om bloggen i största allmänhet.
Jag vet inte hur ni tänker, men jag tycker det är alldeles fantastiskt roligt att läsa - och se bilder - på en trött trettinåntingPetter som ena dagen är dyngrak-livin'-la-vida-loca nånstans i Danmark, för att nästa masa sig upp för att transportera kids till dagis. Snacka om lånad tid. Eller en Petter som utan förbehåll fotar sina kids när han förnekar dem glass på ICA. Eller bjuder hem ett gäng jävla brottare på middag, och i realtid rapporterar att det "ligger brottning i luften". Brijant. Diskbänksrealism möter artisteri. Märta Tikkanen!
I vilket fall ger det mitt lillywhite ass en obetalbar inblick i hans värld. Jag menar, jag kan de första två takterna i Rappers delight lika bra som the next guy, och en gång gav jag mig på Så klart! på en karaokemaskin på Sakura såpass att thailändskan som serverade oss demonstrativt kom ner och ställde sig och höll för öronen framför mig och såg förbannad ut.
Jag mörsade inte henne, som Eye-N-I skulle sagt.
Ett tack till myndigheterna
Som uppmärksamma läsare säkert noterat har jag en sten i skon kring det där med udda namn på barn.
Here we go again.
Varsågoda, jag ger er ett lindrigt begåvat par i Simrishamn som inget hellre vill än döpa sin nyfödde till - Pripps. Pripps Nyqvist.
Detta av ingen annan anledning än att hans stendöda gammelmorfar tydligen jobbade länge på Pripps. Brorsan till höger heter... drumroll.... Kevin, så egentligen borde jag inte bli förvånad. Skatteverket säger nej, givetvis.
Vi lämnar historien där och gör ett snabbt hopp in i framtiden till Simrishamn anno domini 2123, och Aftonbladet gör en ny intervju, men på samma tema.
Den stendöde Pripps Nyqvist minne skall nu hedras, precis som familjetraditionen bjuder sedan mer än hundra år. Alltså att ett nyfött barnbarnsbarn döps efter en arbetsplats som varit framträdande i en död anfaders liv.
Problemet är bara att familjen återigen fått avslag av myndigheterna, den här gången på att döpa sin nyfödde till det närmast intuitivt frammanade Karlssons Plåt & Lack Nyqvist. För vilken gång i ordningen vet de inte.
Familjen är uppgiven.
- Vafan, säger ALU-anställd Nyqvist. 24, besviket. När vi såg honom kom jag på att min gammelfarfar jobbade där. Sedan diskuterade jag det med tjejen, och vi kom överens om att det låg bra i munnen. Det bara ploppade upp, liksom.
Vardagsblåsning
Första gången jag kom i kontakt med en tiggare var jag sjutton bast, och larvade runt i gay Paris med en polare och hostade blå Gaulois.
Det var en chock. Tigga? Jobba istället! Min svenskt oskuldsfulla och spontana reaktion - mina pengar? Till dig? But why? väckte dessutom en vrede jag aldrig sett maken till.
För tydligen hade jag missat att han erbjöd förbipasserande att klappa hans valp, en liten skabbräv som låg och såg drogad ut brevid honom. Något jag (in)såg först efter jag klappat den.
Sedan dess har jag nogsamt lärt mig ignorera allt vad tiggare heter. Men det kan vara läge att byta uppfattning.
I helgen travade jag Götgatan fram, och noterade en kvinna som satt och tröck som en besatt på en synth nånstans vid nedgången till Götgatans tunnelbanestation. Inget nytt, om det inte var för att det lät rätt bra. Pettersson-Berger, minns jag att jag tänkte. Eller om det var Povel Ramel? Hursom. Händerna flyger vant över tangenterna, och jag blir imponerad.
Sicken en.
Jag stannar till, och bäst jag står där och ser dum ut glider en branschkollega - till henne, inte mig - förbi och hejar glatt. Synthkvinnan hejar lika glatt tillbaka, kompisen stannar till och de glider in i ett långt animerat samtal om gudvetvad. Vi snackar händer i luften, påsar som tappas i backen och cigaretter som tänds och delas ut - allt ackompanjerat av synthen som envetet tutar på, alldeles på egen hand.
Humor.
Det var en chock. Tigga? Jobba istället! Min svenskt oskuldsfulla och spontana reaktion - mina pengar? Till dig? But why? väckte dessutom en vrede jag aldrig sett maken till.
För tydligen hade jag missat att han erbjöd förbipasserande att klappa hans valp, en liten skabbräv som låg och såg drogad ut brevid honom. Något jag (in)såg först efter jag klappat den.
Sedan dess har jag nogsamt lärt mig ignorera allt vad tiggare heter. Men det kan vara läge att byta uppfattning.
I helgen travade jag Götgatan fram, och noterade en kvinna som satt och tröck som en besatt på en synth nånstans vid nedgången till Götgatans tunnelbanestation. Inget nytt, om det inte var för att det lät rätt bra. Pettersson-Berger, minns jag att jag tänkte. Eller om det var Povel Ramel? Hursom. Händerna flyger vant över tangenterna, och jag blir imponerad.
Sicken en.
Jag stannar till, och bäst jag står där och ser dum ut glider en branschkollega - till henne, inte mig - förbi och hejar glatt. Synthkvinnan hejar lika glatt tillbaka, kompisen stannar till och de glider in i ett långt animerat samtal om gudvetvad. Vi snackar händer i luften, påsar som tappas i backen och cigaretter som tänds och delas ut - allt ackompanjerat av synthen som envetet tutar på, alldeles på egen hand.
Humor.
